Storskärs historia
Storskär, tidigare kallat Kirkegårdsskäret, med kringliggande holmar och klippor är beläget ca 44km från Åminne by i Malax kommun. Storskäret, som är den största av holmarna inom området, är ca 1,5km lång och 0,5km bred, därför talar man ibland om Storskärsarkipelagen. Området är dock en del av den helhet som heter Rönnskärsarkipelagen. Rönnskär är sedan gammalt en lotsplats. Farleden i till Vasa stad gick igenom området ännu så sent som på mitten av 1970-talet.
Terrängen inom hela området är stenig och karg men här finns ändå ett flertal orkideér representerade och övriga sällsynta växter. Idag är det förbjudet att ta upp växter med rötter inom området. Växtligheten består dock till största delen av enrisbuskar. Djurlivet består till största delen av sjöfågel. På Storskär finns rester av gamla betesområden, där de medförda kreaturen fick beta. Man bärgade också delvis vinterfoder åt kreaturen här ute, rester av nerfallna lador kan ses ännu idag. På Storskär finns en kyrkogård belägen som enligt sägnen skulle ha anlagts av biskop Arvid Kurck år 1522 när han tillsammans med flera högättade familjer flydde till Sverige undan Kristian Tyranns hantlangare. Begravningsplatsen skövlades 1884 i samband med resandet av ett sjömärke. Sommaren 1888 restaurerades platsen och 1904 röslades området av A. Lönnbohm och fick då minnesmärkesstatus. Invid begravningsplatsen finns jungfrudanser av okänd ursprung och ålder endel av jungfrudanserna är skadade eller övervuxna. På själva Storskär finns det lämningar av de stenkojor, som man bodde i under sina fiskefärder hitut i äldre tider. Dessa lämningar består av "stenväggar", idag ser de mest ut som stenhopar. Troligen använde man sig av ris som takmaterial, medan man bodde i kojorna. Hur gamla dessa stenkojor är vet man ännu inte, för inga utgrävningar eller åldersbestämmningar har gjorts. Men de trähus som finns kvar idag härstammar från 1800-talet. Storskär med kringliggande holmar och klippor har sedan gammalt varit ett viktigt fiskeläger när det gäller strömmingsfiske och den ännu viktigare sälfångst. Då Korsholm kungsladugård inrättades år 1556 av Gustav Vasa, kom troligen Storskärsområdet att införlivas med kungsladugården, som ett av kungsladugårdens fiskeläger. 1560 när Hans Ingesson besökte skäret fann han 50 bönder med 25 båtar, alltså 2 man per båt. Man fiskade då strömming med 100 skötar. Fyra år senare fanns på Storskär 75 bönder med 37 båtar och 120 skotnät. |
Placering:
|
Storkumlet
Storkumlets historia
Utdrag ur boken Storskär - en jungfru i havet (Talvitie, 2008, s. 47-52) med författarens medgivande.
Tor-Leif Westman skriver i Österbottens Årsbok från 1957 såhär:
När och hur Storskärs ”Kyrckiogård” upprättats vet man ej säkert. Den enda källa, ur vilken man kan hämta upplysningar om gravplatsen är traditionen. Traditionen företer emellertid olika versioner, och stundom är skildringarna i hög grad utsmyckade. En sägen förmäler om en rysk biskop, som med sina döttrar en gång var stadd på resa genom trakten. Fartyget, med vilket han färdades, strandade på Storskär. Biskopen och hans döttrar lyckades jämte besättningen, som sägs ha bestått av 7 eller 8 personer, ta sig upp på skäret, men dukade senare under för hungern. Därförinnan hade de emellertid på papperslappar och i sanden tecknat sitt lidandes historia, som härigenom blev bekant för eftervärlden. När de skeppsbrutna insåg, att räddningen var utesluten, grävde de sig gravar på skäret, och allteftersom någon av de nödställda dog, jordades han av de kvarlevande. En kvinna skall enligt sägnen ha överlevt alla andra. När fiskarna senare kom till platsen, befanns hennes grav vara öppen.
Envist tycks traditionen sammanbinda begravningsplatsen med en biskop. Förr i tiden var det inte ovanligt att biskopar besökte avlägsna
orter för att uppbära gengärd, förklara ordet som i äldsta tider var biskopens huvudsakliga inkomst. Ej sällan var målet för sådana biskopsbesök om sommaren fiskelägen, där gudstjänster helt säkert hörde till programmet. Det är ej uteslutet, att Storskärs begravningsplats blivit invigd vid ett sådant biskopsbesök. 1600-talets tradition ger emellertid ett intryck av att biskopsbesöket icke haft normal karaktär, utan varit påtvingat av i landet rådande krigsika förhållanden. Enligt Holmius har gravplatsen upprättats dp ” en Jutefägd haffr varot härpå ortten” Och Bratt omtalar en biskop, som ”j en fegde tijd”.varit”underflychtig för fiendens Tyrannij”.
Pehr Niclas Mathesius framlägger 1734 i sin geografiska avhandling om Österbotten, den åsikten att det är Finlands sista katolska biskop Arvid Kurck som under sin flykt undan danskarna invigt begravningsplatsen på Storskär. Avhandlingen är avfattad på latin:
”---Storskjär. Sistnämnde ö är anmärkningsvärd för en begrafningsplats, som finnes der, omgifven af en stenmur, och hvilken skall blifvit invigd af någon Biskop på den tiden då månge här sökte sin tillflykt för den fruktade fienden.”---”Om jag gissar rätt var det just Arvid Kurck, Biskop i Åbo, hvilken, af fruktan för Severin Norby, som om sommaren 1522 på det grymmaste härjade landet, flydde förts till Raumo, men derifrån sedan med fartyg till Österbotten, och afseglade den 22 Julii samma år från Närpes skärgård, hvilken gränsar till Malax.”---”Troligt är, att han asett vistelsen i skärgården vara säkrast, i synnerhet på denna ö, som är den från fasta landet mest aflägsne af alla ofvanuppräknade:” ( Severin Norby fungerade som kung Kristian II:s hantlangare)
Johannes Klockars beskriver i Boken om Malax begravningsplasten på detta sätt:
På en bred ås i mitten av ön ses en inhägnad av sen – enligt Mathesius` tolkninga av arvsägnerna – den av biskop Arvid Kurck invigda begravningsplatsen. Biskop Kursk, åtföljd av flera högättade familjer, flydde år 1522 till Sverige undan Kristian Tyranns hantlangare. Under denna färd skulle biskopens båt ha stött på grund i ett numera tillandat sund på öns östra sida. På Storskär dukade två hans ”döttrar” under för resans vedermödor och begros där. Över deras grav uppkastades ett stenkummel, omkring vilket nämnda stengärde uppfördes. Till minne härav kallades ön Kirkegardzskäret. Själv fann biskopen länge fram på färden sin grav i böljorna utanför Öregrund.
Sagda stengärde är omkring ¾ meter högt, har oval form och omsluter omkring 30 x 20 meters yta. Tre ingångar leda till det inre av inhägnaden, inom vilka finnas flera rösen, av vilket dock de Kurckska jungfrunas grav är den största. Detta är över 1 meter högt och i genomskärning 3 á 4 meter. Under något av de mindre rösena skall en fiskare från Solv vara begraven, under ett annat ett barn, som fötts och dött på Storskär.
[Ur I storm och stiltje: Under något av de mindre kumlen har begravs ett dödförtt barn, som en fiskarhustru framfött under vistelsen på skäret (Anm: Enligt samstämmiga uppgifter i Bergö och Vallgrund skulle barnet ha framfötts på Norrskär)] Detta antyder, att inhägnade ännu i senare tid begagnats som begravningsplats. Emellertid har ohägn förövats på platsen. Sommaren 1884 uppreste sjömätningsexpeditionen på begravningsplatsen ett sjömärke, vartill sten användes delvis från omhägnaden, så att denna på sina ställen nästan jämnades med marken. Då alarm i anledning av denna vandalism slogs i WasaTidning 1887, hänvisade statsarkeologen till den lag, som skyddar våra fornlämningar oh enligt vilken begravningsplatsen borde till sitt förra skick återställas. Detta restaureringsarbete utfördes av dåvarande extra landskanslisten i Vasa Alfred Rosing sommaren 1888. Såsom ledning för sitt arbete hade herr Rosing att tillgå den beskrivning av platsen som J.R. Aspelin avfattat vid sitt besök på Storskär år 1865 ävensom tidigare iakttagelser, då han själv gjort utfärd till stället. Begravningsplatsen med närmaste omgivning rörlades av ingeniör A. Lönnbohm 1904.
I Erik Klingius Historisk beskrifning öfver Malax församling kan vi läsa på sid. 133 i not 28:
Traditionen qvarlefer ännu, men varierar mycket. Ån heter det att en biskop som vistades på Storskär under en stor ofred, invigde grafgården, för att der jorda någon af sina döttrar, än att en pastor norrifrån flyktat till Storskär under ofreden, invigt stället och senare, efter ofreden, blifvit Biskop. Mathesius gissa på Arvid Kursk, som d. 22 juli 1522 afseglade från Nerpes skärgård, för att snart derpå finna sin sista asyl bland böljorna i Ålands haf. Han åtföljdes på denna sorgeliga färd väl icke af döttrar, men många förnäma finska fruntimmer. För sin närhet till Wargö, kunde Storskär lätt räknas till Nerepes skärgård.
En annan tradition, sägen, från Kyrkkumlet på Storskär. Tor-Leif Westman skriver i Österbottens Årsbok från 1957 såhär:
Enligt en tradition skall ett rikssvenskt fartyg en höst under svår storm ha förlist utanför Storskär. De skeppsbrutna, bland dem två kvinnor, räddade sig till skäret, men omkom senare av svält. Följande vår sägs de ha blivit begravna av fiskarna på skärets begravningsplats. Sägnen om besättningens öde har blivit återgiven på följande sätt (J. E. Bexar) :” De nödställda väntade förgäves på hjälp det ena dygnet efter det andra, förtärande bark och rötter. I sin hunger och förtvivlan gnagade vissa av dem köttet av sina egna händer och armar, så långt de kom åt. Någon samlade upp det sipprande blodet, doppade en trästicka däri och skrev på väggen i ett fiskhus några uppgifter om de kvalfyllda dygn, de tillbragt där, huru den ens efter den andra svälte ihjäl. Av den blodiga inskriften framgick det, att kvinnorna uthärdat och levat två dygn efter det den sista av männen dött.”
Likheten med sägnen om den ryska biskopen är påtaglig.
Tor-Leif Westman skriver i Österbottens Årsbok från 1957 såhär:
När och hur Storskärs ”Kyrckiogård” upprättats vet man ej säkert. Den enda källa, ur vilken man kan hämta upplysningar om gravplatsen är traditionen. Traditionen företer emellertid olika versioner, och stundom är skildringarna i hög grad utsmyckade. En sägen förmäler om en rysk biskop, som med sina döttrar en gång var stadd på resa genom trakten. Fartyget, med vilket han färdades, strandade på Storskär. Biskopen och hans döttrar lyckades jämte besättningen, som sägs ha bestått av 7 eller 8 personer, ta sig upp på skäret, men dukade senare under för hungern. Därförinnan hade de emellertid på papperslappar och i sanden tecknat sitt lidandes historia, som härigenom blev bekant för eftervärlden. När de skeppsbrutna insåg, att räddningen var utesluten, grävde de sig gravar på skäret, och allteftersom någon av de nödställda dog, jordades han av de kvarlevande. En kvinna skall enligt sägnen ha överlevt alla andra. När fiskarna senare kom till platsen, befanns hennes grav vara öppen.
Envist tycks traditionen sammanbinda begravningsplatsen med en biskop. Förr i tiden var det inte ovanligt att biskopar besökte avlägsna
orter för att uppbära gengärd, förklara ordet som i äldsta tider var biskopens huvudsakliga inkomst. Ej sällan var målet för sådana biskopsbesök om sommaren fiskelägen, där gudstjänster helt säkert hörde till programmet. Det är ej uteslutet, att Storskärs begravningsplats blivit invigd vid ett sådant biskopsbesök. 1600-talets tradition ger emellertid ett intryck av att biskopsbesöket icke haft normal karaktär, utan varit påtvingat av i landet rådande krigsika förhållanden. Enligt Holmius har gravplatsen upprättats dp ” en Jutefägd haffr varot härpå ortten” Och Bratt omtalar en biskop, som ”j en fegde tijd”.varit”underflychtig för fiendens Tyrannij”.
Pehr Niclas Mathesius framlägger 1734 i sin geografiska avhandling om Österbotten, den åsikten att det är Finlands sista katolska biskop Arvid Kurck som under sin flykt undan danskarna invigt begravningsplatsen på Storskär. Avhandlingen är avfattad på latin:
”---Storskjär. Sistnämnde ö är anmärkningsvärd för en begrafningsplats, som finnes der, omgifven af en stenmur, och hvilken skall blifvit invigd af någon Biskop på den tiden då månge här sökte sin tillflykt för den fruktade fienden.”---”Om jag gissar rätt var det just Arvid Kurck, Biskop i Åbo, hvilken, af fruktan för Severin Norby, som om sommaren 1522 på det grymmaste härjade landet, flydde förts till Raumo, men derifrån sedan med fartyg till Österbotten, och afseglade den 22 Julii samma år från Närpes skärgård, hvilken gränsar till Malax.”---”Troligt är, att han asett vistelsen i skärgården vara säkrast, i synnerhet på denna ö, som är den från fasta landet mest aflägsne af alla ofvanuppräknade:” ( Severin Norby fungerade som kung Kristian II:s hantlangare)
Johannes Klockars beskriver i Boken om Malax begravningsplasten på detta sätt:
På en bred ås i mitten av ön ses en inhägnad av sen – enligt Mathesius` tolkninga av arvsägnerna – den av biskop Arvid Kurck invigda begravningsplatsen. Biskop Kursk, åtföljd av flera högättade familjer, flydde år 1522 till Sverige undan Kristian Tyranns hantlangare. Under denna färd skulle biskopens båt ha stött på grund i ett numera tillandat sund på öns östra sida. På Storskär dukade två hans ”döttrar” under för resans vedermödor och begros där. Över deras grav uppkastades ett stenkummel, omkring vilket nämnda stengärde uppfördes. Till minne härav kallades ön Kirkegardzskäret. Själv fann biskopen länge fram på färden sin grav i böljorna utanför Öregrund.
Sagda stengärde är omkring ¾ meter högt, har oval form och omsluter omkring 30 x 20 meters yta. Tre ingångar leda till det inre av inhägnaden, inom vilka finnas flera rösen, av vilket dock de Kurckska jungfrunas grav är den största. Detta är över 1 meter högt och i genomskärning 3 á 4 meter. Under något av de mindre rösena skall en fiskare från Solv vara begraven, under ett annat ett barn, som fötts och dött på Storskär.
[Ur I storm och stiltje: Under något av de mindre kumlen har begravs ett dödförtt barn, som en fiskarhustru framfött under vistelsen på skäret (Anm: Enligt samstämmiga uppgifter i Bergö och Vallgrund skulle barnet ha framfötts på Norrskär)] Detta antyder, att inhägnade ännu i senare tid begagnats som begravningsplats. Emellertid har ohägn förövats på platsen. Sommaren 1884 uppreste sjömätningsexpeditionen på begravningsplatsen ett sjömärke, vartill sten användes delvis från omhägnaden, så att denna på sina ställen nästan jämnades med marken. Då alarm i anledning av denna vandalism slogs i WasaTidning 1887, hänvisade statsarkeologen till den lag, som skyddar våra fornlämningar oh enligt vilken begravningsplatsen borde till sitt förra skick återställas. Detta restaureringsarbete utfördes av dåvarande extra landskanslisten i Vasa Alfred Rosing sommaren 1888. Såsom ledning för sitt arbete hade herr Rosing att tillgå den beskrivning av platsen som J.R. Aspelin avfattat vid sitt besök på Storskär år 1865 ävensom tidigare iakttagelser, då han själv gjort utfärd till stället. Begravningsplatsen med närmaste omgivning rörlades av ingeniör A. Lönnbohm 1904.
I Erik Klingius Historisk beskrifning öfver Malax församling kan vi läsa på sid. 133 i not 28:
Traditionen qvarlefer ännu, men varierar mycket. Ån heter det att en biskop som vistades på Storskär under en stor ofred, invigde grafgården, för att der jorda någon af sina döttrar, än att en pastor norrifrån flyktat till Storskär under ofreden, invigt stället och senare, efter ofreden, blifvit Biskop. Mathesius gissa på Arvid Kursk, som d. 22 juli 1522 afseglade från Nerpes skärgård, för att snart derpå finna sin sista asyl bland böljorna i Ålands haf. Han åtföljdes på denna sorgeliga färd väl icke af döttrar, men många förnäma finska fruntimmer. För sin närhet till Wargö, kunde Storskär lätt räknas till Nerepes skärgård.
En annan tradition, sägen, från Kyrkkumlet på Storskär. Tor-Leif Westman skriver i Österbottens Årsbok från 1957 såhär:
Enligt en tradition skall ett rikssvenskt fartyg en höst under svår storm ha förlist utanför Storskär. De skeppsbrutna, bland dem två kvinnor, räddade sig till skäret, men omkom senare av svält. Följande vår sägs de ha blivit begravna av fiskarna på skärets begravningsplats. Sägnen om besättningens öde har blivit återgiven på följande sätt (J. E. Bexar) :” De nödställda väntade förgäves på hjälp det ena dygnet efter det andra, förtärande bark och rötter. I sin hunger och förtvivlan gnagade vissa av dem köttet av sina egna händer och armar, så långt de kom åt. Någon samlade upp det sipprande blodet, doppade en trästicka däri och skrev på väggen i ett fiskhus några uppgifter om de kvalfyllda dygn, de tillbragt där, huru den ens efter den andra svälte ihjäl. Av den blodiga inskriften framgick det, att kvinnorna uthärdat och levat två dygn efter det den sista av männen dött.”
Likheten med sägnen om den ryska biskopen är påtaglig.