Flora
I enlighet med Elmer Smeds (Malaxbyggden, 1935) består Storskärs jordmån av en "diabasgrund och är därför relativt hög och kal. När diabasen förvittrar i sluttningarna har denna kalkförande bergart bildat en jordart som kännetecknas av rik växtlighet. På Storskär är lövängarna frodiga och artrika, vilket får sin förklaring av den kalkmängd förvittringsjord underliggande olivindiabas bildar. Redan Aspelin [1866] nämner att Storskär har en rik och till en del främmande flora.
Idag så finns det uppskattningsvis ca. 1400 olika växtarter på Storskär, vilket gör ön till en av de mest artrika i Finland.
Jakten vid Storskär - utdrag ur Storskär- en jungfru i havet av Lena Talvitie (2008)
På Storskär har fiskarna alltid jagat för sitt uppehälle. I äldre tider tog man ju inte maten med sig utan man sökte sin mat på ort och ställe. Fisk fanns ju som tidigare precis om nuförtiden i havet. Det gällde bara att fånga densamma.
Vilka jaktbyten kan man då förvänta sig på Storskär. Det är sjöfågel såsom änder, ejdrar, svärtor och knipor. Skrakar och numera också skarvar finns. Av annat villebråd är det främst harar som kommer i fråga. Större villebråd såsom älgar är mycket sällsynta, personlign har jag en enda gång under alla dessa år sett rester av att älgen varit på besök.
Men det viktigaste villebrådet vid och omkring Storskär har varit sälen. Tidigare var den det viktigaste fångstbytet,men pga av miljöföroreningar har den varit borta i ett antal år från området. Nu har den börjat återvända,men den återvänder till färdigt dukade bord och tar sin mat ur fiskarnas bragder. Detta därför att sälen inte jagas i någon större utsträckning och för att den är ett så pass klyftigt djur vet den att den inte behöver vara rädd för fiskarnas båtar eller bragder utan kan äta sig mätt från det ”dukade bordet”.
Jakträtten på Storskär ägs gemensamt av Över- och Yttermalax jaktvårdföreningar heter det så. De övriga områdena inom Kronofiskevattnet förvaltas av Forststyrelsen.
Fåglar och jag på Storskär - utdrag ur Storskär- en jungfru i havet av Lena Talvitie (2008)
Personligen anser jag att jag är jag mycket dålig på att känna igen fåglar. Men så mycket vet jag att ett skär utan fåglar, känns och hörs som ett övergivet skär. Jag har själv måst uppleva det obehagliga. Försommaren 1999 då Tuija Waren var ut till Storskär med kringliggande holmar och skär för att inventera fågellivet. Vi gjorde en utfärd till Häggrund och där fann vi ett verkligen öde skär, inget fågelliv överhuvudtaget. Men vi fann en blåräv! En blåräv mitt ute i Kvarken, tyvärr lyckades vi inte fånga den utan när vi kom så vi hade telefonkontakt tog vi kringde vi upp jaktpolisen och överlät problemet blåräv åt dem. Senare fick jag höra att blåräven tack och lov blivit avlivad. Blårävar skall vara i pälsfarmer inte på fågelskär.
Jag tycker om att iakta våra måsfåglar, allt från silvertärna till havstrut. På Storskär har jag kunnat känna igen, skrattmåsen med sitt svarta huvud, fiskmåsen samt gråtruten, det som jag lärt mej skiljer dem åt är färgen på deras ben. De sitter troget och väntar på att vi skall få våra fiskar rensade så att de kan smörja kräset med fiskrenset.
Dessutom finns det silltrut och den fula havstruten. Jag kallar havstruten ful, inte för dess utseende utan för dens glupenhet. Det ser rent ut sagt otäckt ut att se havstruten när den äter upp andra fåglars ungar.
Förutom vitfåglarna känner jag igen ett fåtal sjöfåglar, på Storskär har vi ejdrar, änder, skrakar, knipor och svärtor. Det kan finnas flera arter men som sagt. På vårarna är det trevligt att sitta endera på bryggan eller i köksfönstret och iaktaga de svartvita gudungarna innan de flyttar söderut i början av juni.
Något som jag inte kan påminna mej om när de började dyka upp här ute är svanarna, men numera har vi några svanpar som häckar här ute. I början av juli 2004 räknade vi en svanmamma eller pappa som hade simmande efter sig åtta (8) stycken svanungar.
Samma sommar, sommaren 2004 delar jag och min familj bastudörren med en hussvalefamilj. De har passat på och byggt sitt bo på utskjutet ovanför våran bastudörr. Svalorna är inte alls förtjusta i oss när vi ville tillbringar tid i vår bastu.
Andra helt vanliga småtippor som jag sett runt vår stuga är: sädesärlan som vippar på sin stjärt nere på dammen. Bofinken som tillbringar tid i rönnen, där den får samsas med talgoxen och näktergalen. Kråkan flyger nu som då över viken i jakt på någon föda. Havsörnen seglar med jämna rum över skäret och över viken. På avstånd ser den ut som en luggsliten större kråka.
Två relativa ”nya” fåglar, åtminstone för mej, är tranorna som jag denna sommar, dvs sommaren 2004 både sett och hört då jag rört mej
på skäret. Sedan en verkligt ny fågel för de flesta av oss sen ett par år tillbaka är gråhägern som med jämna mellanrum landar i Storskärsviken.
Och så den”sista” fågeln som jag har nåt personligt minne eller kännedom om är göken. Denna eländiga cucculus canarius, som den heter på latin, höll mej en sommar för många år sedan vaken flera timmar per natt i flera veckor. Sedan det är jag”allergisk” mot gök(o)ljud.
Försommaren 1999 gjorde Tuija Warén en inventering av fågelförekomsten här på Storskär samt på kringliggande holmar och skär. Jag har fått hennes förteckning så här är den:
I enlighet med Elmer Smeds (Malaxbyggden, 1935) består Storskärs jordmån av en "diabasgrund och är därför relativt hög och kal. När diabasen förvittrar i sluttningarna har denna kalkförande bergart bildat en jordart som kännetecknas av rik växtlighet. På Storskär är lövängarna frodiga och artrika, vilket får sin förklaring av den kalkmängd förvittringsjord underliggande olivindiabas bildar. Redan Aspelin [1866] nämner att Storskär har en rik och till en del främmande flora.
Idag så finns det uppskattningsvis ca. 1400 olika växtarter på Storskär, vilket gör ön till en av de mest artrika i Finland.
Jakten vid Storskär - utdrag ur Storskär- en jungfru i havet av Lena Talvitie (2008)
På Storskär har fiskarna alltid jagat för sitt uppehälle. I äldre tider tog man ju inte maten med sig utan man sökte sin mat på ort och ställe. Fisk fanns ju som tidigare precis om nuförtiden i havet. Det gällde bara att fånga densamma.
Vilka jaktbyten kan man då förvänta sig på Storskär. Det är sjöfågel såsom änder, ejdrar, svärtor och knipor. Skrakar och numera också skarvar finns. Av annat villebråd är det främst harar som kommer i fråga. Större villebråd såsom älgar är mycket sällsynta, personlign har jag en enda gång under alla dessa år sett rester av att älgen varit på besök.
Men det viktigaste villebrådet vid och omkring Storskär har varit sälen. Tidigare var den det viktigaste fångstbytet,men pga av miljöföroreningar har den varit borta i ett antal år från området. Nu har den börjat återvända,men den återvänder till färdigt dukade bord och tar sin mat ur fiskarnas bragder. Detta därför att sälen inte jagas i någon större utsträckning och för att den är ett så pass klyftigt djur vet den att den inte behöver vara rädd för fiskarnas båtar eller bragder utan kan äta sig mätt från det ”dukade bordet”.
Jakträtten på Storskär ägs gemensamt av Över- och Yttermalax jaktvårdföreningar heter det så. De övriga områdena inom Kronofiskevattnet förvaltas av Forststyrelsen.
Fåglar och jag på Storskär - utdrag ur Storskär- en jungfru i havet av Lena Talvitie (2008)
Personligen anser jag att jag är jag mycket dålig på att känna igen fåglar. Men så mycket vet jag att ett skär utan fåglar, känns och hörs som ett övergivet skär. Jag har själv måst uppleva det obehagliga. Försommaren 1999 då Tuija Waren var ut till Storskär med kringliggande holmar och skär för att inventera fågellivet. Vi gjorde en utfärd till Häggrund och där fann vi ett verkligen öde skär, inget fågelliv överhuvudtaget. Men vi fann en blåräv! En blåräv mitt ute i Kvarken, tyvärr lyckades vi inte fånga den utan när vi kom så vi hade telefonkontakt tog vi kringde vi upp jaktpolisen och överlät problemet blåräv åt dem. Senare fick jag höra att blåräven tack och lov blivit avlivad. Blårävar skall vara i pälsfarmer inte på fågelskär.
Jag tycker om att iakta våra måsfåglar, allt från silvertärna till havstrut. På Storskär har jag kunnat känna igen, skrattmåsen med sitt svarta huvud, fiskmåsen samt gråtruten, det som jag lärt mej skiljer dem åt är färgen på deras ben. De sitter troget och väntar på att vi skall få våra fiskar rensade så att de kan smörja kräset med fiskrenset.
Dessutom finns det silltrut och den fula havstruten. Jag kallar havstruten ful, inte för dess utseende utan för dens glupenhet. Det ser rent ut sagt otäckt ut att se havstruten när den äter upp andra fåglars ungar.
Förutom vitfåglarna känner jag igen ett fåtal sjöfåglar, på Storskär har vi ejdrar, änder, skrakar, knipor och svärtor. Det kan finnas flera arter men som sagt. På vårarna är det trevligt att sitta endera på bryggan eller i köksfönstret och iaktaga de svartvita gudungarna innan de flyttar söderut i början av juni.
Något som jag inte kan påminna mej om när de började dyka upp här ute är svanarna, men numera har vi några svanpar som häckar här ute. I början av juli 2004 räknade vi en svanmamma eller pappa som hade simmande efter sig åtta (8) stycken svanungar.
Samma sommar, sommaren 2004 delar jag och min familj bastudörren med en hussvalefamilj. De har passat på och byggt sitt bo på utskjutet ovanför våran bastudörr. Svalorna är inte alls förtjusta i oss när vi ville tillbringar tid i vår bastu.
Andra helt vanliga småtippor som jag sett runt vår stuga är: sädesärlan som vippar på sin stjärt nere på dammen. Bofinken som tillbringar tid i rönnen, där den får samsas med talgoxen och näktergalen. Kråkan flyger nu som då över viken i jakt på någon föda. Havsörnen seglar med jämna rum över skäret och över viken. På avstånd ser den ut som en luggsliten större kråka.
Två relativa ”nya” fåglar, åtminstone för mej, är tranorna som jag denna sommar, dvs sommaren 2004 både sett och hört då jag rört mej
på skäret. Sedan en verkligt ny fågel för de flesta av oss sen ett par år tillbaka är gråhägern som med jämna mellanrum landar i Storskärsviken.
Och så den”sista” fågeln som jag har nåt personligt minne eller kännedom om är göken. Denna eländiga cucculus canarius, som den heter på latin, höll mej en sommar för många år sedan vaken flera timmar per natt i flera veckor. Sedan det är jag”allergisk” mot gök(o)ljud.
Försommaren 1999 gjorde Tuija Warén en inventering av fågelförekomsten här på Storskär samt på kringliggande holmar och skär. Jag har fått hennes förteckning så här är den: